Sex, psykoterapi och litteratur.

Ett avgörande ögonblick tidigt i min professionella utveckling var när min psykoanalytiskt skolade handledare sa att jag behövde ta upp den lust en ung kvinna som utsatts för sexuella övergrepp hade känt.
Kvinnan hade berättat om rädslan, smärtan, äcklet, avskyn, desperationen, vanmakten. Ingenstans hade det framskymtat någon lust, och jag tyckte att det skulle vara kränkande och okänsligt att föreslå att den nog hade funnits där ändå, någonstans i känslovimlet. Handledaren menade att lustkänslorna var så förbjudna att de trängts bort. Jag tyckte att det verkade lika sannolikt att de aldrig funnits där.

I den psykodynamiska modellen som jag arbetade utifrån då var sex sändigt närvarande. Sexuella impulser skulle ventileras, patientens i sessionerna, de egna i handledningen. Exempelvis sa en handledare att han var nöjd med handledningsklimatet när de han handledde kunde ta upp perversa sexuella impulser gentemot patienten.
Jag bytte en frågande blick med en kvinnlig kollega. Sexuella fantasier om patienterna? Perversa sexuella fantasier om patienterna? Vi kände inte igen oss.

Så småningom bytte jag arbetsmodell och började tillämpa ett kognitivt synsätt. Nu var det mesta som hade med sex att göra plötsligt helt borta. Visst, det kunde vara problematiskt med sexuella impulser, men de behandlades som vilka dysfunktionella impulser som helst.

Frågan aktualiseras när jag läser “Villebråden – I Gaddafis harem” av franska journalisten Annick Cojean, Lindströms förlag 2013.

Kraften som driver en envåldshärskare att hålla sig med ett harem av sexuellt utnyttjade unga män och kvinnor, som låter honom se skolor, universitet och olika folksamlingar som privata jaktmarker måste var något mer än en svårstyrd impuls som kan liknas vid att inte kunna sluta röka eller spela bingo.

Detta kanske låter truistiskt, men jag tycker att det är intressant att vi fortfarande har så svårt att sätta in sexualiteten i en ram som gör att vi kan använda orden för att förstå dess kraft. Jag tycker att vi saknar en terminologi för att diskutera sexualitetens inverkan på samhällssystem, på vår upplevelse av identitet, på vår svettiga klättring i hierarkierna, på förhållandet mellan dem som har makt och dem som saknar makt, på förhållandet mellan dem som har pengar och dem som inga har.
Det är inte bara den kognitiva psykologin som väljer att inte bry sig särskilt mycket om sexualiteten, eller i alla fall att betrakta den som en privat fritidssysselsättning. Såvitt jag vet är det exempelvis inte många samhällsvetare som på allvar försöker förstå sexualiteten som en faktor i sina analyser.

Är inte det lite intressant?
Kanske kan vi hoppas att pendeln snart slutar svänga mellan ytterligheterna, i alla fall inom psykoterapin, så kanske övriga discipliner hittar inspiration och hakar på.

5 svar på ”Sex, psykoterapi och litteratur.”

  1. Det som jag tycker är underligt, är att jag och min exman gick till två eller om det var tre, parterapeuter som inte visade nåt större intresse för att spinna vidare på våra funderingar om vårt usla – dvs sen många år närmast obefintliga – sexliv.

    Som att det inte var viktigt? När ett äktenskap har problem. En pratade lite svepande om att “jo det är ju viktigt för att känna sig bekräftad”. Och gick över till annat sen. Så enkelt tycker jag inte det är. Det handlar väl ändå om att bejaka lusten till varann, att våga släppa varann totalt nära osv. Och rent kemiskt om att knyta närmare band eftersom sex skapar oxycytin (eller hur det nu stavas).

    Det kändes som att terapeuterna tyckte det var för pinsamt för att ta upp.

    Är detta synsätt nåt du känner igen?

  2. För min egen del som en person med Bipolär typ II sjukdom, där en av tidiga symtom för hypomani är just överdriven sexualitet har KBT-terapi medfört allena förträngande av mera grundläggande problematik i ett bipolärt sjukdomstillstånd. Jag kan inte rekommendera KBT-TERAPI till någon med bipolär sjukdom; terapiformen kan användas som en tveeggad kniv och i händerna på en okunnig och insiktslös terapeut handlar det mest om användandet av härskartekniker. KBT- terapi har för min egen del medfört lidande pga. terapeutens oförmåga ifrågasätta hörnstenarna i KBT grundantagande; t.ex. resonemanget om automatiska negativa tankar osv. En mera nyanserad analys av känslorna, affekterna som grunden för en djupare förståelse för ens beteendemönster, en möjlighet till helande negligeras allt för ofta inom KBT-terapi med en uppmaning att leva i nuet, mindfullness. Om man inte förmå leva i nuet antecknar man i journaler som agiterande utan någon validitet, ifrågasättande avfärdas och svåra upplevelser i ens liv blir en belastning i en KBT-terapi situation.
    Om jag hade råd skulle jag vilja för min egen del anskaffa hjälp i en affektfokuserad psykoterapi för min problematik. Jag är uppriktigt sagt helt färdig med KBT-terapi och jag hoppas denna modefluga, KBT-terapi och mindfullness inte appliceras slentrianmässigt på allehanda patientgrupper.

  3. Till Agnes: jag känner igen det. Många terapeuter får ingen särskild undervisning om sex, och inte heller någon särskild träning i att hantera frågor om sex. Därmed blir de både obekväma med att tala om sex och oförmögna att hantera sexuella problem.
    I den gamla psykoananlytiska modellen var sex centralt, och terapeuterna hade ofta inga problem med att tala om det, men förståelsen för vad sex egentligen är kom från en modell som byggts upp innan det fanns någon egentlig kunskap om sexualitetens fysiologi, eller någon förståelse för hur vår kultur påverkar våra värderingar.
    Kanske ska man försäkra sig i förväg om att den terapeut man väljer känner sig bekväm med de problem men har?

  4. Till Anni:
    Tyvärr är det nog så att all terapi, ungefär som all kirurgi, kan bli destruktiv för den som behandlas ifall behandlaren inte är yrkesskicklig, och KBT är inget undantag. Den som inte kan, vill eller vågar anpassa sitt arbetssätt efter situationen riskerar alltid att köra över patienten, och ofta är detta det sista patienten behöver av sin terapeut. Härskartekniker finns det nog av i vardagslivet…

  5. Oj, det här var ett väldigt intressant inlägg av dig Åsa. Tack för det! Jag önskar att du skulle skriva en bok inom området.

    Frågan om hur på bästa sätt arbeta med klientens sexuella problem är idag aktualiserad av denna hypersexualiserade värld vi lever i, där barn utsätts för sexuell material, ren grov pornografi, som de flesta vuxna för en decennier sedan knappast hade tillgång till. Jag tycker att frågan är väldigt intressant och skulle önska mig hitta ett professionellt forum där man kunde leka med olika ider och erfarenheter hur man kunde närma problemet.

Lämna en kommentar