Nu har jag läst igen – och fått panik. Eller nästan. “Om snö och guld” av Inger Edelfeldt.

En del böcker griper tag i oss så att det känns i hela kroppen. Så var det för mig när jag läste Inger Edelfeldts senaste roman “Om snö och guld”.

Vi kastas in i en atmosfär som är så klaustrofobisk att det nästan inte går att stå ut. I en tryckkokare (som ser ut som en villa i Spånga) lever en kvinna, en man, och ett barn. De vuxna verkar vara på väg att gå under, kvinnan mer än mannen. Han har sina tillflykter utanför de inåtlutande väggarna – arbetet, de nödtorftigt kamouflerade resorna med arbetskamraterna som vi misstänker i själva verket är stulna timmar med en annan kvinna (som dyker upp på begravningen, kanske den enda som sörjer honom på riktigt). Det är en liten tröst i misären, kan jag tycka, att i alla fall en av de tre hade ett andningshål, en alternativ verklighet där han dög och var uppskattad, även om den inte fanns till särskilt ofta. Kvinnan och barnet har inget sådant. Kvinnan är hemma hela tiden, hon lider av yrsel, som om verkligheten inte är stabil, som om marken inte riktigt bär. För barnet är verkligheten ännu mer undflyende. Vad är en fot? Vad är det att ha en fot? Ingenting kan tas för givet, och i den osäkerheten ligger en allt uppslukande skräck inför kaos, eller kanske intigheten. Hon möter den genom att göra verkligheten konkret. Hon tecknar. Målar. Ritar fötter, händer. Titta: en fot. Den finns, den ser ut såhär.

Nästan outhärdlig läsning. Jag vill ta med mig en brigad av skridskolärare, musikanter, städhjälpar, fönsterputsare. Jag vill slänga upp alla fönster på vid gavel, ge kvinnan en danslärare, en pilatesinstruktör, en älskare som ser hennes potential. Jag vill ta med barnet ut, hitta en skola som förstår sig på känsliga barn, en skola där hon kan hitta likasinnade. Jag skulle berätta för henne att det är en ganska svår uppgift för en hjärna att hålla reda på händer och fötter, att hjärnan kan behöva hjälp, att man kan behöva träna genom att ha sin uppmärksamhet på sin kropp. Jag skulle se om det gick att entusiasmera henne för dans, eller fäktning, eller egentligen vad som helst som bygger kroppskontroll och kroppsmedvetenhet.

Men inget av detta sker, och dramat går sin egen väg där protagonisten, barnet som blir en ungdom som blir en vuxen människa, får ta sig igenom sitt livs hinderbana så gott hon kan.

Och om jag nu klåfingrigt hade ryckt ut och monterat ner tryckkokaren och försökt att transformera de destruktiva kraftfälten mellan den olyckliga triaden – hade jag då berövat samhället en viktig konstnär? Hade det i så fall varit “rätt” eller “fel”?

Och på det sättet faller vi in i större frågor om konsten och lidandet och relationen mellan de två…

För mig kommer en bok som får mig att tänka alltid att kännas värdefull. Den här boken tvingar läsaren att tänka, på ett njutbart språk.

Sammanfattande bedömning: läs! (Eller lyssna…)

 

Lämna en kommentar