Om autologier och heterologier. Jag är optimistisk därför att neurovetenskapen äntligen ger oss redskap att besvara frågor som filosofin och litteraturen gått bet på på i tusentals år! I bild: Platon.
Hur kan vi skaffa kunskap om oss själva? Om varför vi, och andra, beter oss/sig som vi/de gör? Det finns två huvudsakliga källor till sådan kunskap: att observera sig själv, och att observera andra.
De traditioner som bygger på självobservation kallar autologier – dit hör schamanismnen, mycket av skönlitteraturen, psykoanalysen.
De traditioner som bygger på att gå ut och systematiskt samla kunskap om andra, kallas heterologier – dit hör den experimentella psykologin och stora delar av den moderna neurovetenskapen.
Inom den autologa traditionen antas vi kunna finna djupa sanningar om människan inom oss, eller inom en annan människa vars inre värld besktivs detaljerat, och utifrån detta formuleras principer som antas gälla för alla.
Inom den heterologa traditionen kräver man att ett stort antal människor undersöks, och sedan analyseras ofta resultaten utifrån kategorier: Hur reagerade män? Kvinnor? Äldre? Yngre? Fanns det skillnader utifrån socialgrupp, kultur eller andra variabler? Hur stor spridning finns det i materialet?
Jag ser optimistiskt på människans chanser att få användbar och korrekt information om sig själv, sina tankar och känslor, sina motiv och sina handlingar inom en snar framtid. Jag tror att det kommer att vara till oerhörd nytta!
(Med det menar jag inte att litteraturen snart skulle ha spelat ut sin roll, jag är oerhört optimistisk även inför litteraturens framtid – där ser jag framför mig att autologi och heteroligin kommer att kunna förenas – precis ett sådant bokprojekt håller jag på med nu!)
Jag råkade hitta en livräddare.
Blaise A. Aguirre, M.D., Borderline Personality Disorder In Adolescents.
Litteraturen regerar. För den sprider, om inte annat, nyheterna, även om man får lov att anstränga sej för att hitta dem, och vara noga med källkritiken.
Med livräddare menar jag kanske mer hoppingivare – att vara förälder till ett barn/en ungdom med en psykisk störning är rena helvetet.
Under-arton-åringar ska inte stigmatiseras, så där ska inte diagnos ställas – och så får de inte den hjälp de behöver. Eller inte rätt hjälp, eftersom de inte har diagnos. Klinikerna har skidla uppfattningar, och eftersom man inte vill stöta sej med kollegor så…
Nåväl. Till sist: en läkare som unge och mor får totalt förtroende för. En mor som via litteraturen har litelite mer kunskap/insikt/hopp.
Kanske det ordnar sej? Kanske får hon ett liv, trots sin störning?
Kanske finns det numera mera hjälp att få, tack vare såna som vågar kliva utanför etablissemangens ramar och därtill skriva böcker som ger hopp till trötta, utslitna, livrädda, förtvivlade anhöriga?
Fram för människans chanser, oavsett störningsgrad! Låt oss normalstörda få lite mer öppna sinnen, och lite mindre rädslebarriärer!
YMMD with that anwres! TX