Idag har vi haft en temaeftermiddag om kön och genus för blivande läkare på termin 4. Ett drygt hundratal studenter i en stor föreläsningssal, fyra lärare inklusive Karolinska Institutets jämställdhetskoordinator Åsa Ytterberg som bland annat talade om ”Granska” projektet där studenter har granskat sin utbildning utifrån ett genusperspektiv.
Hon gav ett exempel på en situation som upplevts som kränkade av två blivande sjuksköterskor: deras lärare hade sagt, när de fått på sig operationskläder, att kläderna inte var smickrande, men att den som hade vackra ögon ändå kunde fånga sin kirurg (ungefärligt citat).
So far so good.
En manlig student ställde sedan frågan om detta verkligen var så farligt. Vi diskuterade litet av o an, sedan sa jag något om att det inte är bra för vår syn på oss själva som blivande yrkesmänniskor att få kommentarer om hur vi ser ut.
Sedan bad jag att studenterna som trodde att de skulle ta illa vid sig av en sådan kommentar att sträcka upp en hand. Ungefär en tredjedel gjorde det. Jag fortsatte med att fråga ifall det var några som skulle tycka att det var litet mysigt med en sådan kommentar. Två händer åkte upp.
Min avsikt var att demonstrera hur olika vi reagerar genom att visa att det fanns diametralt olika åsikter i gruppen. Resultatet blev istället att den modige studenten som ställde frågan hängdes ut – han tyckte inte att det lät så farligt (han hade absolut inte sagt att han tyckte det lät trevligt), men som jag ställde frågan framstod det som om han representerade en extrem minoritetsåsikt. Jag hade lika gärna kunnat fråga ”Hur många tycker att det inte låter så farligt?” Då hade många fler sträckt upp sina händer. Fast det gjorde jag inte.
Jag hoppas att jag inte har gjort det svårare för studenterna i den här gruppen att våga fråga framöver. Jag hoppas att studenten som ställde sin helt relevanta fråga inte ångrar att han sträckte upp handen.
Hursomhelst var det usel pedagogik. Uselt av mig att inte ha varit mer uppmärksam på den makt jag har som lärare. Uselt att inte vis mer respekt.
Positivt var att flera stycken klagade, vilket förhoppningsvis gav stöd åt studenten som ställde frågan.
Och varför tar jag upp det här i bloggen? För att det blir en offentlig ursäkt. För att inte någon ska tro att jag tyckte att mitt agerande var OK (för den händelse att någon ur just den gruppen läser detta). För att berätta att jag inte alltid lyckas göra allting såsom jag hade velat göra det (ifall någon nu tror något annat). För att vara mindfull ett tag kring det som hände – vilket minskar risken att det händer igen.
Också för att undersöka om läsarna tycker att den här sortens inlägg är intressanta…
Hej Åsa!
Jag och väldigt många av mina kursare på KI som hört dig föreläsa uppskattar din föreläsningsstil! Och jag tror inte att någon tror att du medvetet skulle säga någonting för att förtrycka eller utöva maktmissbruk över en student! Tvärtom så känns det som om du är en person som är väldigt mån om sina studenter.
Åsa, jag blev av en kursare igår informerad om att händelsen som jag var inblandad i tidigare samma dag kommit upp på Din blogg. De är mig som Du hänvisar till som den manliga/modiga studenten.
Några kommentarer:
Jag kan inte säga att jag på något sätt tog illa upp över hur Du ställde frågan till klassen om hur den nämnda situationen hade uppfattats av var och en. Jag uppskattar hur som helst att Du tänkte igenom situationen efteråt och din önskan om att jag inte skulle känna mig uthängd. Tack!
Dock tycker jag, vilket jag också uttryckte under diskussionen, att Din fråga var vinklad efter vilket svar Du önskade få.
Min åsikt är att man som människa ibland, kanske ofta, vinner på att inte tolka andras kommentarer eller uttalanden negativt. Gör man detta riskerar man att sätta sig själv i en underlägsen situation -jag anser att det ibland är en form av ”looser-mentalitet”. Tyvärr en idag vanligt förekommande mentalitet, påhejad inte minst från feministiskt håll.
Givetvis så finns det fall då man kraftigt skall reagera, men jag tror inte alltid att det är sunt att nagelfara sin omgivning såsom vissa personer inom feministiska- och jämställdhetskretsar idag gör.
Efter att snart ha gått två år på läkarutbildningen är en av mina näst intill vardagliga reflektioner den över den påfallande politiska korrektheten som finns bland oss studenter.
Det är få som vågar sticka ut ur mängden med sina åsikter, dessutom presenteras vi heller inte för en bredd av meningar.
Huvuddelen av dagen igår följde enligt mig detta mönster; först ett föredrag om homosexualitet i djurvärden, sedan en homosexuell som berättar om HBT-rörelsen, RFSL och könsbyte.
Därefter berättar en kardiolog om svagheterna inom forskning på hur mediciner påverkar kvinnor. Sist följer en tjäntseman(kvinna) inom Karolinska institutet som berättar om kvinnliga sjuksköterskor som kränkts och om den låga andelen kvinnliga professorer inom institutet. Alla föreläsare är födda kvinnor, ingen fokuserar nämnvärt på hälsoaspekter där män sticker ut negativt (ex. suicidfrekvens, livslängd).
Var får vi som studenter höra på en präst som är emot homovigslar eller en läkare som är emot könsbyten? Sammantaget så ser jag ett trovärdighetsproblem i vilken information KI väljer att exponera oss studenter för.
Var finns det självkritiska tänkandet inom jämställdhetsrörelserna?
Utifrån sådana kontakter som vår kurs fick igår tycker jag att det i allra högsta grad är berättigat att finna en oro i hur forskning inom dessa ”politiskt heta” områden genomförs.
Vi har historiskt kunnat se epoker då politiken legitimiserats av vetenskapsmän och forskare i politikens tjänst.
Vänligen,
Christian von Heijne
Lustigt att läsa ovanstående exempel, samma sak hände nämligen en kursare till mig (blivande läkare), dvs en kirurg som i operationssalen fällde nästintill exakt samma kommentar.
Sammanträffande? Exempel på att det inte är ovanligt? Eller är det helt enkelt hennes story som här återges?
På den storyn fanns tyvärr även en fortsättning med ytterligare helt opassande, sexistiska kommentarer. Min kursare förde saken vidare till utbildningsansvarig på kursen och jag hoppas att det ledde till någon form av vidare åtgärd från deras sida.
”Oumbärliga” kirurger sitter nog dessvärre mycket tryggt på sina positioner oavsett kritik…
Mycket bra att de här frågorna lyfts i våran utbildning!
Jag var också på föreläsningen, och tycker att det togs upp att det finns ett problem med manlig diskriminering inom sjukvården. Till exempel talades det om osteoporos som ett tillstånd där män får sämre behandling (och jag är övertygad om att det finns många fler exempel), även om det inte var vad fokus lades på. Men kan inte det mycket bero på att det är väldigt få heterosexuella män som engagerar sig i jämställdhetsfrågor, att de problemen faktiskt inte belyses lika ofta och att vi bara hade kvinnliga föreläsare på det ämnet? Vilket så klart är ett stort problem, för det kan antyda att det kanske är svårare för män att höras i den debatten. Men det kan ju också bero på att man inte tänker på att det finns en skillnad innan man utsätts för den negativt, vilket många kvinnor och homosexuella erfarit, och därför engagerar sig i de frågorna.
Jag tror inte heller att man som individ vinner på att hela tiden känna sig sårad och kränkt, men jag tycker ändå att det är ett problem när man särbehandlas på grund av sitt kön. Och jag tycker inte att en kommentar om studenternas utseende alls hör hemma i en undervisningssituation. Jag hade inte brytt mig om en kirurg sagt så till mig en gång, men att en jargong där den typen av kommentarer är ok tycker jag ska motarbetas. Jag tycker att det finns en sån kultur på KI där man skrattar åt ”sveda värk och gnällkärringar” (eller vad de nu kallas, har gjort mitt bästa för att förtränga) och har misogyna ramsor under anatomidissektionerna, pratar om vissa patienter som hemska osv. Jag tycker att det är jättebra att vi hade den här eftermiddagen så man vet vart man kan vända sig om man råkar ut för det, och att man försöker belysa problemet. Oavsett om man är man eller kvinna såklart.
Hej Åsa!
Har du några teorier om varför vi läkarstudenter har så hög frekvens av depressiva besvär? Tillhör vi redan en riskgrupp innan vi påbörjar utbildningen eller blir vi depressiva under utbildningstiden, eller en kombination, eller något annat? Vad tror du? Det är ju väldigt oroväckande siffror som du hänvisar till i studien ovan. Vore intressant att få höra mer om detta.
Angående diskriminering så har jag lagt märke till att jag, med mitt svenska namn men asiatiska ursprung, med ett undantag bara har fått svar på de jobbansökningar där jag lät bli att bifoga ett foto på mig själv. Slump?
Vänliga hälsningar och trevlig helg! Karin L
Till Karin:
Ja vad är hönan och vad är ägget? Det brukar vara litet av det ena och litet av det andra. Jag hoppas att Marie Dahlin och kollegor går vidare och försöker bena upp orsakssammanhangen. Under tiden får vi hantera våra studenter varsamt… Och beträffande det bifogade fotot – har du skickat så många att det går att räkna på det?
Vore intressant att se hur det ser ut på andra utbildningar. Eller bland personer i samma åldersgrupp överlag. Vet du hur det är? Frågade de i undersökningen om suicidförsöket/n var efter påbörjad läkarutbildning? Jag tror att jag var med, så jag borde veta vad de frågade om kanske,men jag minns inte.
Till Ida: kom till utbildningskongressen 29/3! Där presenterar Caroline Nilsson ”Are students more distressed at KI medical school than at Stockholm School of Economics?”
Oral session – Evaluation, i musiksalen kl 10.30. Eller gå in på nätet o läs hennes abstract..
Betr. suicidförsökhade de hade inträffat innan utbildningsstart.
Fick idag en inbjudan att hålla min genomgång (samma som på genusdagen) på Medicine Studerandes Förbunds (MSF) årliga fullmäktige nu i april, vilket borde betyda att jag har fått syndernas förlåtelse… Puh!
And I was just woedrning about that too!