Åter till Etiopien… Det är en märklig upplevelse att återkomma till sitt barndomshem. Utrikesdepartementets hus är som stafettpinnar – man har dem en stund, gör sitt bästa, och lämnar sedan över till nästa.
Som barn tar det ett tag innan man förstår hur detta fungerar – vi verkar vara programmerade att fästa oss vid våra hem, som vi fäster oss vid de människor och djur vi har runtomkring oss. (I alla fall vi som lever i bofasta kulturer – nomader ser säkert på hemmet med andra ögon). Barnen uppfattar ofta stafettpinnen som en gåva, inte som ett lån. Överlämnadet blir en förlust, fylld av sorg och motstånd.
”Ni kan flytta” säger diplomatbarnen till sina föräldrar. ”Jag tänker bo kvar”.
Men flytta måste vi, och sedan återkommer vi (jag), många decennier senare, till ytterdörren som var gränsen till ”hemma”. Jag går in matsalen, in i korridoren där vi satt tillsammans med en ansenlig del av den svenska kolonin medan kulorna ven därutanför under statskuppen 1961.
Huset bryr sig inte. Det säger inte ”Nejmen hej! Tänk att se dig igen!” Tankarna och känslorna står jag för själv, men det är betryggande att se att det forna hemmet står kvar. Det har redan överlevt både sin arkitekt och sin första ägare. Det har överlevt kejsar Haile Selassie som skänkte det till svenska staten (eller till kungen, för att vara petig) efter andra världskriget. Det har överlevt Gunnar Jarring som var den förste svenska ministern i Etiopien. Det har överlevt min egen far (han som höll i stafettpinnen i nästan fem år), och det kommer förhoppningsvis även att överleva mig…
Hur kommer jag dit? Jo, svenska ambassadören Staffan Tillander, hans fru Christina och dottern Samantha bjuder på lunch på terrassen. Det är märkligt stärkande att se att det mesta är som vanligt, som om huset fortfarande bär upp en del av mitt inre.
Inte nog med att huset oskatt har tagit klivet in i det nya milleniet, jag träffar även Ashinje som jag inte sett sedan jag var 14. Det var för 43 år sedan! Se bild.
Tack igen Christina , Samantha o Staffan!