Ja, vad ska man säga – en värld där en ovanligt vacker kvinna har ”english skin”, där det är höjden av korrekt klädsen att ha slitna grå flanellbyxor (som förstås kallas ”bags”), där en rysk blivande avhoppare mest av allt vill att hans söner ska få gå på Eton.
England som the home of fair play på jorden, som det paradis som skyddas av deras spioner.
För trettio år sedan hade jag hållit med, jag hade känt mig hedrad över att få vara i så engelskt sällskap, att bli tilltalad som en jämlike. Nu blir jag bara irriterad över den kulturella arrogansen.
Jag blir irriterad över kvinnoskildringarna – jag struntar i om den kvinnliga juristen har små, höga, fasta bröst. Jag är trött på sexuellt aktiva och överjordiskt vackra sextonåriga flickor, trött på idelaliserade vodkadrickande ryssar.
Trött, helt enkelt, på John le Carré, en av mina stora inspitationskällor?
Nej, inte riktigt, det glimtar till ibland, men inte så ofta som jag hade önskat.
Läst: Nostalgi för en anglofil era…
Det är väl så, åren gång all upplevelse och erfarenhet förändrar vår syn på vad som är värde i livet.
John le Carré har gett mig en del underbara upplevelser o en
filmatisering av en av hans böcker kommer jag säkert att återkomma till.
Det finns inget så romantiskt som att se om en gammal film.
Det fält av mänskligt beteende han berör är självklart skrämmande o
otäckt.
Mina omvärldsanalyser sker annars med hjälp av annan litteratur o
observationer o tankar om hur människor vill bygga, vanliga, enkla
och härliga liv. Dett gäller också för mitt eget liv.
De flesta vill nog inte bli besvärad av den historia som
John le Carré beskriver.
Google – företaget vars kultur är värd att studera – meddelar att det
är Jane Astons födelsdag idag.
Ännu en av dessa fantastiska britter. Har sträckläste samlingsvolymer med
alla hennes romaner en gång. Personporträtten, miljöskildringarna och
den underliggande sociala kritiken, med kvinnoperspektivet älskade jag.
John Le Carrés ; The Constant Gardner har också en stark kvinnoskildring, men det är filmen som fäst sig i mitt minne mest, och temat exploatering av människors behov av medicin och storföretagens
ekonomi, och människors girighet. Historien är också invävd i brittisk
politik. I GP; ledare- 14 december 2010 – skrivs återigen om palliativ vård
och om läkemedelsverket och socialstyrelsen nyöppnade dialog i ärendet.
Detta efter Dagens Medicins artikel och research i samband med den.
Min frågor är inte besvarade; Kan det finnas ekonomiska intressen bakom
läkemedelsverkets framtagande av metoder för palliativ sedering ?
Vem granskar detta nu ? Hur kan det ha blivit missförstånd angående
att det som kallats 4 timmarsregeln ? Hur skall det bli med livstestamenten ? När kommer riktlinjer i vilka det mellan raderna går att utläsa att klinisk blick och relationskompetens har utvecklats ?