Vad tror ni om den här mannen? Hur sannolikt är det att han lider av bulimi? Gissningsvis skulle många säga att han har fel kön, fel ålder.
Han heter John Prescott, och var vice stadsminister (Deputy Prime Minister) under Tony Blair mellan 1997 och 2007. Nu berättar han att han har lidit av bulimi i många år, bland annat under sin mest aktiva tid som politiker.
Såhär säger consultant psychiatrist Dr Ty Glover, specialist på ätstörningar vid Cheadle Royal Hospital i Cheshire: ”It’s hard enough for a young girl to confess to, but for a high-profile male politician approaching 70, it’s especially impressive. It seriously makes me think that maybe we’re completely missing a whole audience of middle-aged men who are too scared to admit they have a problem.”
Det är inte lätt att var av ”fel” kön inom sjukvården. Inte lätt för en man att drabbas av en ”kvinnosjukdom”. (Och vice-versa, förstås.) Inte lätt att söka hjälp. Inte säkert att den hjälp som erbjuds är anpassad till den ovanliga patientens behov. Och, som John Prescott säger, inte lätt att stå ut med skammen, för bulimi är fortfarande ett tillstånd som de drabbade skäms över. De skäms över att inte kunna styra sina handlingar, de skäms för att deras beteende uppfattas som äckligt, de skäms för att så många menar att det väl bara är att låta bli.
John Prescott själv säger att han åt, och kräktes, för att hantera stressen på arbetet. Vad tycker vi om det? Är det bättre eller sämre än att dricka alldeles för mycket? Bättre eller sämre än att ta ångestdämpade farmaka, legala eller illegala? Bättre eller sämre än att säga upp sig? Bättre eller sämre än att överväldigas av stressen?
Det var några tankar om John Prescotts bulimi…
Min egen erfarenhet är att alla missbruk i grunden är detsamma,och slutar man med ett missbruk så ersätts det av ett annat,sen är vissa missbruk mer skadliga för en själv och omgivningen än andra.Men har man ett jobb eller kanske ett förhållande som får missbruket att eskalera så tycker jag det är mycket bättre att försöka ta sig ur situationen.Men grundproblemet till varför man missbrukar löses oftast inte genom att”fly”.
Varför värdera olika strategier som bättre eller sämre? Olika människor hamnar i olika mönster för att hantera situationer man inte orkar med. Om det ena är bättre eller sämre än det andra tycker jag är ointressant. Det är ju precis det sättet att resonera som spär på fördomarna. Undrar lite om du (Åsa) ställer frågan bättre eller sämre för att provocera och få fram folks fördomar eller om du verkligen menar att värdera beteenden. (Har svårt att tro det sista.) Rent fysiskt kan väl vissa strategier vara sämre än andra. Heroin fastnar man i snabbare än alkohol och alkohol fördärvar levern mer än att säga upp sig från jobbet… Men varför värdera?
Jo, min fråga var väl mest retorisk… Samtidigt så har vi ju alla val som vi kan göra. Ska vi förändra situationen, som Sanna är inne på. Lämna ett förhållande som bryter ner vår självkänsla eller byta jobb om vi måste ta till beteenden som är skadliga för oss själva för att orka med.
Brevbäraren på landet berättade att han hade haft en chefsbefattning inom posten. Han vaknade en natt (som vanligt) för att ta en slurk av Losec som han brukade när han hade ont i magen, och ont i magen hade han nästan jämnt och där mitt i natten, kom han på att hans liv, som det var, inte alls var det liv han ville ha. Så han övergick till att dela ut post, och tyckte att han hade fått sitt liv tillbaka. Lägre lön, men mycket bättre livskvalitet…
Jag menade mest bättre eller sämre för oss själva, och för dem som vi har omkring oss. Jag tror exempelvis att många små barn skulle föredra en förälder med en ätstörning framför en som missbrukade alkohol eller droger. Jag skulle föredra att flygas av en pilot med en ätstörning än av en som nyligen tagit illegala droger…
Det är f.ö. ett av psykiatrins stora problem att våra patienter möts av så mycket fördomar och missförstånd… Här finns en del att göra…
Till Åsa: Jo men vi verkar nog helt överens. Om man ser det ur perspektivet bättre eller sämre för oss själv och de som betyder något för oss så håller jag med. Jag håller också med om att olika strategier ur den synvinkeln kan vara ”bättre” eller ”sämre” i olika sammanhang. (För att tänka DBT så är det väl en ”sämre” strategi att skära sig än att säga hur arg/ledsen man är.) Det var nog mest den generellt värderande aspekten i det hela som jag reagerade på. Har varit i kontakt med en hel del människor som har eller har tagit sig ur ätstörningar (varit voluntär i Anorexi Bulimi Kontakt) samt haft eller har jobbigheter att ta hand om. Ser också på de vanliga somatiska vårdavdelningarna hur lätt man värderar olika saker i någons beteende eller personlighet. Vissa är ”bra” patienter och vissa är ”besvärliga” patienter. Det är så lätt att sätta en stämpel på människor som bättre eller sämre. Och visst, ur eget perspekiv kanske det känns så. Vissa väcker mer positiva känslor hos en själv än andra. Somliga kanske väcker negativa… Men är det nödvändigtvis ”sämre”? Jag tycker MBSR-kursen som jag deltog i i höstas/vintas betonade den icke värderande biten på ett bra sätt. Saker är som de är och behöver kanske inte nödvändigtvis värderas så mycket hela tiden. Tror att mötet med patienterna (och medmänniskorna) har mer potential om man tänker så. Om man kan lära sig något om sig själv i stället för att värdera så mycket. Har läst Patrick Casements ”att lära av patienten” samt ”att lära av våra misstag” och läser nu Nancy McWilliams bok om olika personlighetsstrukturer. Är intressant läsning faktiskt. (Trots att den har några år på nacken och borderlinebegreppet därför är det gäller som begrepp i stället för IPS – som ju nog egentligen mer säger vad det handlar om.) Att läsa om hur jaget byggs upp och de olika bitar som kan ingå i personligheten hjälper en att förstå hur mångfascetterade vi är som människor.
Undrar fö en sak. Har kursen ”Smärta, sömnsvårigheter och rehabilitering – vad kan psykologisk behandling tillföra?” utgått ur SVK:s sortiment? Den verkar inte finnas med på den uppdaterade listan.
Glöm min fråga om kursen. Såg att de lagt ut en ny som heter fördjupning behandingsmetoder inom psykiatri. Antar att den ersätter. Ska bli intressant att se kursplanen. Vet inte riktigt vem som håller i den men titeln låter ju lovande.
Kursen som skulle fokusera på psykologisk behandling av smärta och sömnsvårigheter (så att den unga dr skulle ha ngt annat än receptblocket att ta till) kunde inte ges, för det var för få sökande….
Bulimi e ingen kvinnosjukdom. Bara att fler kvinnor än män drabbas av den. Bulimi e en drog. Ett missbruk. O man blir inte frisk om man inte tar sjukdomen på allvar.