Domesticering.

av

whome.jpg

Här kommer ett litet inlägg som jag först skrev på valpbloggen, men som även passar in här, tycker jag!
Titta på bilden. Vad är detta?

Rätt svar: en räv.
Dock inte vilken räv som helst. Dmitriy Belyaev, rysk genetiker, avlade selektivt på rävar som var mindre än genomsnittligt rädda för människor. De ursprungliga rävarna rekryterades i slutet av femtiotalet från kommersiella pälsfarmar. Så småningom fick han, inte helt oväntat, fram rävar som var orädda och ”tama”. Det som jag tycker ar särskilt spännande är att de rävarna även började uppvisa förändringar i yttre egenskaper, som exempelvis färg, öronform och svansform.
På bild en tam räv med bordercollieliknande päls. Andra utvecklade hängande öron, som Zelda, eller svansar som bärs böjda upp över ryggen.
Beteendemässigt liknar de tama rävarna hundar – de söker kontakt när en människa dyker upp, viftar på svansen. De rädda rävarna drar sig däremot tillbaka så långt de kan, och morrar ängsligt när en människa närmar sig. Valparna får lika mycket/litet kontakt med människor under valptiden.

Belayevs tes var att det räcker med att välja en egenskap – tamhet i det här fallet – för att få en kaskad av andra förändringar som följer med i kölvattnet. Detta skulle kunna förklara hur hunden, när den skiljde ut sig från vargen, kom att få en så annorlunda fysik. Det skulle räcka med att de vargar som inte var så rädda höll sig nära människorna, parade sig med varandra, och efter bara ett tiotal generationer skulle det kunna dyka upp långörade, fläckiga individer som inte var rädda för människor, men som antagligen skulle ha svårt att kommunicera effektivt med en varg.
Belayev menade således att vargen och räven är så lika att det går att dra slutsatser om vargens domesticering genom att domesticera rävar, och att hans fynd har betydelse för hur vi ser på våra hundar. Genom att förstå vari skillnaderna mellan vargen och hunden ligger kan vi ta ställning till hur relevant det är att hänvisa till hur en vargflock beter sig när vi vill förstå/påverka våra hundar.

Kul forskning, tycker jag, och vill samtidigt passa på att önska en God Fortsättning på helgen!

Läs mer på exempelvis:
http://cbsu.tc.cornell.edu/ccgr/behaviour/History.htm

9 svar på ”Domesticering.”

  2. De vilda rävarna i experimentet är inte i första hand aggressiva, utan rädda. Morrandet betyder ungefär ”Håll dig borta”.
    Ifall Belayev hade gjort sitt ursprungliga urval på basis av aggression – den egenskapen måste ju variera precis som alla andra i rävpopulationen – hade han med säkerhet fått fram rävar som efter ett antal generationer var mer aggressiva (hur man nu skulle välja att mäta det). Det är ju så man har avlat fram alla de olika karaktärsegenskaperna som karakterisera våra moderna hundraser.
    Läste häromdagen att många raser som vaktar får eller boskap har så litet jaktbeteende kvar att det inte går att få dem att springa efter en boll, hur mycket man än anstränger sig…

  3. Tack för svar! Vill minnas att jag för en hel del år sedan läste att en ras (bulldog?) ”förädlats” så långt att hanhunden behövde hjälp vid parning pga för krumma ben… Eller är det bara en skröna!?

  5. Nu skriver jag något helt oväsentligt i förhållande till ditt blogginlägg,men eftersom att jag hittade din blogg nu när jag sökte mer fakta om dig så passar jag på att berömma dig för din insats hos Fredrik på Kunskapskanalen ikväll, tisdagen den 29/12. Förutom din kompetens och väldigt intressanta samtal med honom måste jag bara få tala om att du påminner mig så mycket om min sista psykolog, fler människor som ni inom vården för oss med trasiga själar och räddningen vore självklar!

    Kommer givetvis att gå in o titta här mer fokuserad, bara jag kommer mig hem från särbon och slipper sitta och hamra på hanses hemska bärbara dator!

  6. Domesticeringsprocesserna är ett sååå intressant ämne, tycker jag. Liksom evolutionsbiologi över huvud taget.

    Förändringar i färg, päls, extriör, och även beteende är ofta tydligt framträdande och lätt att iaktta. Men när vi genetiskt anpassat oss till varandra, vi och våra husdjur, då blir det riktigt hissnande.

    Det är väl främst hunden (och kanske enbart hunden?) där vi genetiskt har denna anpassning till varandra. Framför allt hunden till oss, men tydligen finns även det motsatta förhållandet i vissa sammanhang (vad gäller kommunikation).

    I Illustrerad Vetenskap nr 13 2007 finns en artikel som heter ”Hundar förstår människospråk”.

    Trots samma uppväxtvillkor (och även vargar nära uppfödda hos människor, och hundar med mindre människokontakt) har hundar en kommunikation med männniskan som vargen inte alls har.

    När hunden inte klarar en uppgift, vänder den sig till människan för att få hjälp. Den tittar också människan i ansiktet för att ”fråga”. En hund förstår när människan pekar. Vargen saknar helt denna kommunikationsform, även i fullständigt tamt tillstånd.

    Det gick också ett TV-program på Kunskapskanalen i höstas, som visade flera sådana här expriment. Verkligen hissnande intressant.

    Något annat som jag tycker är intressant, är att ingen annan djurart har så många olika former av typ och extriör som hunden har fått!
    Femton tusen år under domesticering har satt sina spår.

    Men när det gäller variation i färg, så är det inget djur som slår musen (Mus musculus)!
    Korta generationer och miljontals (miljardtals?) djur som forskningsdjur i närmare hundra år, har satt sina spår det också.

    Men varför har inte hunden lika många färgvarianter? Och varför har inte musen ens hälften så många typförändringar?

    Funderar Anne-Marie över … 😉

  7. Fast min goda vän, som är mycket duktigare i genetik än jag, säger att resultatet (dvs avvikande färg) hade blivit likadant oavsett vilken egenskap Belyaev selekterade på. Alltså, även om han istället hade tagit fram agressiva rävar så är det troligt att dessa också skulle ha uppvisat nya färger efter ett tag. Helt enkelt för att man minskar genpoolen och lockar fram recessiver som annars inte skulle ha visat sig.

Lämna en kommentar