Jag har just fyllt år, och tänker tillämpa vinprovningstekniken (se inlägg från 13/1) på det kommande året. Om våra föreställningar i hög grad blir självuppfyllande profetior, så borde föreställningen att det kommande året blir bra göra att jag bättre upplever, och minns, det jag uppskattar och gläds över. Det i sin tur borde göra året mer njutbart, precis som det billiga vinet gav en mer positiv upplevelse när försökspersonen trodde att det var dyrt.
Men, hör jag någon invända, det är väl bara att lura sig själv? Ett billigt vin är ett billigt vin. Om man medvetet lurar sig själv förfalskar man väl sin upplevelse? Och ”positivt tänkande” är väl ett sätt att fuska sig förbi livets svårigheter?
Här har vi en fara med metaforer – de kan ta kommandot över tanken. Mitt liv är inget vin, dyrt eller billigt, utan en serie av händelser och reaktioner. En del händelser under det kommande året – om mina tidigare 58 är något att gå efter – kommer att vara positiva i den bemärkelsen att de kommer att göra mig glad (något oväntat roligt inträffar) eller lättad (något jag var rädd för händer inte). En del andra kommer att vara negativa (något oväntat händer som gör mig ledsen, rädd eller liknande) eller besviken (något som jag hade hoppats skulle hända händer inte). Det här anser jag att jag kan veta säkert. Frågan är då hur jag ska förhålla mig till detta under mitt femtionionde år.
Såhär tänker jag:
För det första ska jag se till att påverka det jag kan påverka i den riktning jag själv vill.
Först kroppen: Jag ska träna minst två, helst tre gånger i veckan, cykla till arbetet, gå i trappor även om det finns hissar och rulltrappor. Jag tycker om att känna mig stark, och ett mål för det här året är att kunna klättra uppför ett rep som jag kunde när jag var tonåring.
Jag ska gå på min årliga hälsokontroll (det började jag med för två år sedan – rekommenderas!).
Jag ska göra en extrainsats med tandhygienist, tandtråd, ultrateknologisk tandborste, effektiv tandkräm och munskölj, inspirerad av min svärmor som dog vid 93 års ålder med egna, vita tänder.
Jag ska se till att sova ordentligt.
Att vara i god fysisk form är dels en livskvalitetsfaktor i sig, dels av betydelse för vårt psykiska välbefinnande. (Visste ni att regelbunden motion har en antidepressiv effekt som kan mäta sig med den vi får av psykofarmaka?).
För det andra ska jag se till att året innehåller riktigt positiva inslag. Jag ska bli färdig med nästa bok. Jag ska resa till Etiopien och antagligen Uganda (lärarutbyte). Jag har just beställt ett matbord med plats för många – jag ska se till att umgås mer med mina vänner.
För det tredje har jag försökt att planera ett år med ett minimum av frustration och stress.
Och till sist, i vardagen, ska jag komma ihåg att uppskatta det jag har. Jag ska se till att avdela tillräckligt med utrymme på hjärnans hårddisk (en till farlig metafor) för att kunna uppskatta min ytterdörr, mitt hem, mina nära och kära, mitt arbete, vädret, utsikten, en god middag, en glad hund i Observatorielunden, och alla andra detaljer, stora och små, som kommer att göra det här året till ett riktigt bra år.
Och är detta då en medveten verklighetsförfalskning? Inte ur mitt perspektiv. ”Verkligheten” är känslomässigt neutral, och med det menar jag att olika människor kan reagera mycket olika, känslomässigt, på samma situation. ”Verkligheten” tolkas alltid på ett subjektivt sätt. Den som kan påverka sin subjektiva position påverkar därmed sin egen ”verklighet”. Vi vet att känslor förstärker sig själva: den som är ledsen har exempelvis lätt att komma ihåg andra situationer då hon/han varit ledsen, men svårt att minnas glada tillfällen, och vice-versa. Den som är ledsen är också mer uppmärksam på sådant som förstärker ledsenheten i nuet, och mindre öppen för sådant som skulle göra honom/henne gladare.
På så sätt styr våra känslor vår inre karta – och för det här året har jag tänkt mig en karta med många detaljer som kommer att göra det till ett riktigt höjdarår, ur livskvalitetssynpunkt!
Det skrivs en hel del om hur svårt det är att bli äldre. Kanske det här kan bli en kommentar till den diskussionen. Jag har sällan varit så nöjd med mitt liv som jag är just nu, och jag tänker göra vad jag kan för att se till att det fortsätter så!
Grattis i efterskott! Upptäckte just att vi är födda på samma dag, dock ej samma år.
Dina ord fyller mig med tröst och tillförsikt. Jag blir uppriktigt glad av att få läsa att någon är nöjd med sitt liv. Alldeles nyss talade jag för första
gången på 35 år med en gammal pojkvän som bor på andra sidan jordklotet. Under samtalet uprepade han ett par gånger just dessa ord: ”jag är
nöjd med mitt liv och jag känner mig lycklig”. Alldelles för sällan får vi höra något sådant från andra. Varför är det så?
Jag är nyss hemkommen från en långresa i Östasien. Där upplevde jag att människor är tillfreds med sina liv, att de glädjs åt varandra och är nöjda med
sig själva, sina nära och det de har på ett sätt som verkar främmade för oss från Norra Europa. Är det klimatets fel eller religionens ( som tills nyligen
formade vår livsåskådning)? Vad har de som inte vi har?
Önskar Dig ett riktigt ”höjdarår” och tackar för en mycket intressant blogg och dina böcker!
Tack Åsa, för ett så inspirerande inlägg! Jag blir glad, varm och full av energi att fundera kring mitt eget liv på samma positiva sätt.
Att försöka ta hand om mig så gott jag kan.
Fyller också snart år och ska fundera igenom min tillvaro på samma sätt som du gjort.
Allt gott på ditt femtionionde år!
Hej Åsa; jag önskar dig ett gott nytt levnadsår!
Jag vet från din blogg att du är intresserad av musiken med Antony and the Johnsons och det är jag med.I dag köpte jag en ny platta som jag blev förtjust i och med tanke på vår gemensamma uppskattning av Antony tror jag du skulle gilla den här också:Moto boy är sångarens artistnamn och han kom precis i dagarna ut med sin första platta!Hoppas den faller i god jord hos dig!
Jag är årsbarn med dig; kul att hitta en jämngammal som gillar Antony.Varma hälsningar Kerstin
Grattis i efterskott! Tack för dina positiva inlägg! Jag har ett jobb som jag tycker om och som är stimulerande, många goda vänner, sover gott om nätterna, motionerar lite lagom, har många underbara vänner och en familj som jag älskar. Jag försöker att se saker positivt, försöker se det ljusa i de flesta situationer. Har många roliga händelser detta år att längta till. Ändå är jag ofta så bottenlöst djupt förtvivlad så att livslusten sviktar och vet inte varför. Hur gör du för att bli så tillfreds med ditt liv? Vad gör jag för fel?
Anonymous – prata med någon! Det finns många orsaker att må som du mår. Det handlar inte om att vara en dålig människa, att inte uppskatta det du har (för det gör du ju!) eller att vara gnällig. Våga söka hjälp och råd, våga ta plats och erkänna att du inte mår så där fantastiskt bra som du ”borde” för tillfället. Det är trist och tråkigt att må dåligt och det är slöseri med ett vackert liv att må dåligt längre tid än vad man behöver.
Lycka till!
Tack för inlägget. Mycket inspirerande och tänkvärt. Jag går sedan en tid tillbaka omkring med en stor längtan inom mig. Den är så stor att den faktiskt tynger mig. Varför? Jag vet inte vad det är jag längtar efter, men oavsett, så borde jag vara glad och förväntansfull inför min känsla; ge den tid och förr eller senare så brukar den tunga längtan förbytas i något lätt – mer att likna (på tal om metaforer) vid en luftfylld ballong – som lyfter mig framåt i livet.
Jag väljer till stor del själv hur jag ska förhålla mig till känslan som kommit på besök. Jag har valt.
Ja visst är det märkligt att våra hjärnor ibland drar slutsatsen att allt är hopplöst trots att vi har tak över huvudet, vänner och familj, hälsan och något att se fram emot. Ibland handlar det om minnen – vi kommer ihåg situationer som varit så fruktansvärda att vi undrar om det är någon vits att leva ett så plågasamt liv. Minnet av den tiden kan dra igång samma känska (som jag ser det är detta en allvarlig bugg i våra hjärnor, om vi får tala om dem som datorer för ett ögonblick). Om det är så kan mindfulness hjälpa – att se till att reagera på ”nu”, inte ”då”.
Det kan ju också vara så att ett liv som ser välfungerande ut på ytan ändå medför enorma påfrestningar – vad behöver vi offra för att fungera på arbetet, i våra relationer? Hur mycket utrymme har vi för oss själva, för vår egna, innersta längtan, för riktningen i våra liv?
För min egen del tror jag att jag är så nöjd nu delvis för att jag haft svårt att ta mig hit (som den gamla berättelsen om de två männen som har gått vilse i öknen – den ene säger att han önskade att han hade haft en vinterjacka på sig. Den andra frågar överraskat varför, och får svaret: ”Då hade jag kunnat ta av den”). Detta är ingen väg till nöjdhet som jag vill rekommendera, jag är övertygad om att det går att vara nöjd med sitt liv och sin strävan utan att ha haft det särskilt motigt på vägen.
Längtan är en fascinerande del av att vara människa, särskilt innan den har fått tydliga konturer. Vi kan föreställa oss att saker och ting kunde vara annorlunda, vi vill att de ska vara annorlunda, men vi vet fortfarande inte riktigt hur…
Snubblade idag på dessa rader på en fin hemsida som heter Bli-lyckligare:
”Där ( i Thailand) fanns något i människornas ögon som jag sällan ser i Sverige. Ett lugn och en glädje som smittar av sig. Det finns inget som heter stress i deras liv. Man tar dagen som den kommer och gör det bästa av varje ögonblick.
Det finns inget som heter hårt arbete för dessa människor. Dag ut och dag in gör de allt för att tillgodose turisternas behov, alltid med samma gästvänlighet. Det är som om de känner en stor vördnad och tacksamhet gentemot oss. Att just vi vill komma till deras land. För mig är det svårt att förstå hur de kan leva under så fattiga förhållanden och ändå leva ett så lyckligt liv. Det är här Buddhismens livsfilosofi kommer in i bilden, skillnaden mellan en svensk och en thailändares liv. ”
..och jag blev lyckligare av att få mina färska resupplevelser bekräftade.
Ja – mina föräldrar bodde i Thailand 1964-67, och jag var där på somrarna. Kan bara instämma i Polas kommentar. Det var där mitt intresse för mindfulness vaknade!