Att förebygga är större än att bota … Om att skydda barn.

imagesFör några månader sedan stötte jag på en man som jag kände mycket väl för över trettio år sedan. Han stod i Björns trädgård på Söder i Stockholm och grät.
Han berättade nu det han inte hade berättat tidigare: som liten hade han utsatts för systematiska sexuella övergrepp. Förövaren? Hans fosterfar, tillika präst. Minnena lämnade honom inte ifred, sa han.
Det var de ena.

Det andra är också ett möte, svårt att glömma. Jag träffade en kollega, en psykiater som arbetade för den katolska kyrkan. Vi sågs en kväll i samband med en kongress, och han berättade att hans enda arbetsuppgift var att behandla präster som hade brutit sitt kyskhetslöfte.
Det visade sig att det ur kyrkans (och hans eget) perspektiv inte spelade någon roll om den andra personen var en vuxen kvinna som själv tagit initiativet, eller ett femårigt barn. Det var själva sexualiteten som var problemet, inte dess riktning. Att dra in civila myndigheter var överhuvudtaget inte aktuellt – han såg detta som en fråga som bara rörde kyrkan, brottet var ju i första hand mot Gud. Det var ett skakande samtal som jag påminns om nu när katolska kyrkan måste svara på de svåra frågor som ställs: hur har kända övergrepp mot små barn kunnat få fortgå i decennier? Varför har inte präster som förgripit sig på barn polisanmälts? Varför har barn som utsatts för övergrepp tvingats avlägga en tystnadsed och hotats med exkommunikation ifall de bröt den?
Det finns förstås många olika sorters svar på de frågorna, mest intressant tycker jag är att fundera över vad vi människor gör med makt när vi får den.
Vilka friheter tar sig presidenten, sjukhuschefen, generalen, prästen, den rika turisten, påven, chefens son, diktatorn, popidolen osv på bekostnad av andra?
I ett demokratiskt samhälle med en fri press ska människor med makt hållas efter av den allmänna opinionen, och av möjligheten att rösta på ngn annan nästa gång. Men vi kan inte rösta bort en fosterfar, en lärare eller en påve.
Jag är övertygad om att många människor som blir patienter inom psykiatrin inte hade hamnat där ifall de skyddats från människor som inte känner, eller tar, något ansvar för andra.
Frågan om sexuella övergrepp inom kyrkan/motsvarande kan bara diskuteras i länder med fri press, så vi vet inte om detta är universellt eller om det är vanligare i vissa samhällen. En engelsk journalist jag träffade som hade arbetet länge i Iran/Irak berättade om imamer som gick in i avskilda rum i badhuset tillsammans med små pojkar som sen kom ut, gråtande, så gissningsvis är knappast ett fenomen som begränsar sig till USA och Europa.
Vad vi kan göra om vi vill skydda barnen bättre funderar jag på idag när jag återknyter kontakten med min blogg,

10 svar på ”Att förebygga är större än att bota … Om att skydda barn.”

  1. Ja, vad kan man göra? Utom att bli illamående…
    Och vad händer människor när de får makt? Eller är det vissa människor som söker sig till vissa maktpositioner för att få utöva sina vidriga skändningar? (båda delarna kan jag tänka mig, och så förstås även, tack och lov, ett inslag av goda människor, som inte syns när “de vidriga” visas upp).

    Ibland är det svårt att förstå vad människor kan vara och göra.

  2. problemet är toppen på ett ISberg. …nu knoppas det, vinden rycker i mitt hår och regnet vårtvättar ansiktet så försiktigt. måste man välja vad man ska se och höra så väljer jag bort detta just nu. eljest känner jag ilska och maktlöshet. jag väljer att leva i en positiv bubbla denna vår.

  3. Jag sitter i sådana tankar mer än vanligt nu när jag snart ska omsätta min teoretiska utbildning i praktik, som casemanager inom psykiatrin. Känns som den största rädslan jag har är hur jag ska påverkas i det långa loppet av sorgen som många trasiga människor bär på. Hur mår man som privatperson när man går i pension? Jag hoppas jag gjort en stor skillnad vid den tidpunkten… Fint att höra att du inte är avtrubbad Åsa, inspirerande för mig!
    /Mona 28 år

  4. Finns någon hjärnforskning på dessa avarter i beteende hos människan? Avsaknad av empati. Gå via Gud för att utöva makt (skylla på tredje part). Hämmad sexualitet. Sexuella övergrpp på barn. Osv.

  5. Det är klart att vi påverkas av att möta människor som utsatts för ibland obegripligt smärtsamma händelser. Jag upphör aldrig att förvånas över att det går att lita på någon överhuvudtaget igen när man upplevt det utsatta barnets maktlöshet. Så vi kan hämta en hel del kraft ur patientens mod, och det är oerhört roligt att få se hur en människa kan hitta glädje och tillförsikt allteftersom…
    Ett annat sätt vi påverkas på är att vi får svårt att blunda för det som pågår, eller att slå oss till ro med tanken att det nog håller på att bli bättre, att det nog inte är så farligt, att det nu gäller att se framåt…
    Och det är när vi ser som vi också kan verka för en förändring…

  6. Roligt att du skriver igen, jag har saknat dina kloka och tänkvärda inlägg!

    Det är verkligen fruktansvärt hur det i vissa kretsar är helt okej att utnyttja andra människor för sitt eget höga nöjes skull. I arbeten där insynen från allmänheten är begränsad kan mycket hända bakom kulisserna som den interna kulturen tillåter. Även de som inte själva aktivt uppmuntrar dessa beteenden bidrar genom passivitet till en tillåtande attityd. Som drabbad är det nästan värst…tystnaden från de som vet bättre. Ett svek.

  7. Jag läser alla intelligenta kommentarer här och blir så frustrerad! Jag är säker på att ingen som skriver dessa väl genomtänkta rader, vet hur det är egentligen att ha drabbats. Det går bra att ha åsikter om detta och vad som händer i vårt samhälle.
    (?) Detta har alltid funnits! Jag är själv drabbad av detta, redan vid 6 års ålder. Det är inget nytt under solen. Men jag kan idag tillåta mig se ljuset istället för att förbanna mörkret. Kastrera dessa män! Att präster gjort detta mot barn tycker jag är värre faktiskt. De som gjorde det mot mig, var snickare och fabriksarbetare. Kyrkans mäån, har utbildning och borde veta bättre.

  8. Hej,
    din blogg väcker min nyfikenhet, lust och glädje.

    En reflektion: Vilka friheter tar sig föräldrarna för att de inte klarar av att hantera sin egen ångest och agera på ett annan sätt? Sjuka männinskor
    ( som föddes som friska bebisar) finns inom alla yrkeskategorier. Du glömde nämna daghem, sommarkollon, terapeuter etc.
    Läser just nu “Bilden av pappa” av Gerdur Kristny, skakande berättelse.

  9. Jag funderar också på denna fråga. Jobbar på ungdomshem och träffar dagligen barn som utsatts av sina närmaste. Det är svårt för många barn att berätta att de utsatts. Flera gånger har jag varit med om att vi jobbat med symptomen – självskadande beteende utan att veta att barnet blivit sexuellt utnyttjad som barn. Det är så svårt för dem att minnas, att våga berätta! Kanske finns det hot eller fantasier om vad som i så fall kommer hända. I de fall det är känt att barnet utsatts blir det ofta ett stigmata som följer dem. Socialtjänst, andra nära anhöriga upprepar i kör; vi måste behandla övergreppen. Fast barnet vill gå vidare och se framåt efter år av behandling. – Oj, så svårt det är … / Pia

  10. Förlåtelse…

    Ur SvD nättidning 5 april: “Påven Benedictus XVI sa i sitt påsktal att påsken för med sig ett budskap om förlåtelse, godhet och sanning till den lidande världen – men han tog inte upp den senaste debatten om sexbrott inom kyrkan.
    Påven anklagas nu själv för att ha skyddat den amerikanska präst som sexuellt utnyttjade hundratals pojkar vid en dövskola i USA.
    /…/
    Däremot tog en annan kardinal upp anklagelserna mot påven under mässan. Han kallade Benedictus för “modig” och avfärdade anklagelserna som obetydliga rykten, skriver AP.”

    Jag anser att övergrepp på barn ALDRIG kan försvaras, även om en förklaring kan ges (ex. blev själv utnyttjad/kränkt som barn). Att försvara dessa övergrepp är att förnedra det goda i människan.

    Jag har inte varit utsatt för sexuella övergrepp, dock annan typ av djup (psykisk) kränkning som barn. Från äldre tonåren och långt in i vuxenlivet har jag lagt ner år på att förstå den kränkning jag utsattes för. Och idag (60+) lever jag sen en del år ett bra liv.

    Jag har uppnått FÖRSONING. Jag kan säga: Jag har förståelse; Jag hatar inte; Jag har inte (och har aldrig haft) behov av hämd; Jag kan gråta också över din situation,

    Men förlåta… eller bli förlåten… som i: “Jag förlåter dig för det onda i dig som du låter gå ut över mig.” Jag vet inte om jag någonsin skulle kunna uttala det. Det finns heller ingen strävan i mig att kunna göra det.

Lämna en kommentar