Den tysta patienten: en bok som provocerade mig att skriva en arg kommentar

 

Det här är ingen recension, det är mina tankar om en thriller som jag köpte för att hålla mig lite orienterad…

Jag har ibland fått frågan varför jag inte skrivit mer om mina patienter i mina kriminalromaner. Den här boken blir ett slags svar på den frågan – för det är patienten som skräms i den här boken.

Vi får tidigt reda på att hon har skjutit sin man – han hittas fastbunden i en stol i ett mörkt hus, skjuten flera gången i ansiktet. Den blivande patienten är i samma rum, liksom vapnet. Efter mordet är hon tyst, berättar ingenting om vad som hänt, försöker varken försvara eller förklara sig. Boken utspelar sig sex år senare. Hon är intagen på en rättspsykiatrisk klinik, tungt medicinerad, och en nyanställd manlig psykolog/psykoterapeut har bestämt sig för att försöka nå henne och få henne att tala.

Gissa hur hon ser ut.

Jag gissar att ni gissar ungefär rätt: ung, smal, rött hår, stora blå ögon, ett symmetriskt ansikte. Smala händer. Hjälplös. Dreglar på grund av medicineringen. Och så vidare.

Som författare är man uppmärksam på hur andra författare skapar spänning. Första gången jag blev lite rädd var när psykologen väljer att vara ensam med den unga kvinnan i ett samtalsrum. Varför blev jag rädd för det? Hon är liten, tunn, övermedicinerad. Han är ung och stark. Hon har inte tillgång till vapen eller något hon kunde skada honom med. Jo, därför att man har tvingat honom att ta med ett överfallslarm in, och han lägger det utom räckhåll på bordet. Därför att sköterskan (manlig) som känner henne bäst är tveksam till att lämna rummet. Det är ett klassiskt skräckfilms/thrillergrepp: man låter andra påpeka att något är farligt “Gå inte upp på vinden” men låter huvudpersonen göra det ändå.

Och jag blir rädd, fast jag vet att om detta hade varit på riktigt hade jag inte blivit det. Författaren har lyckats göra mig rädd för den här unga kvinnan.

Det fortsätter så.

Det antyds att hon är farligt förförisk (hon säger fortfarande ingenting). Att psykologen redan är fast, förlorad. (Tecknet på det är att han är besluten att försöka närma sig henne, trots motgångar). Här ska man bli rädd för hur det ska gå för honom. Det blir jag inte.

Sedan antyds det mörkt att hon kanske till och med är… ja vad tror ni, vad är det värsta man kunde vara… jo… BORDERLINE! Nu ska vi bli ännu räddare. Jag blir arg. Det är ungefär här som jag blir så provocerad att jag tänker att den här gången måste jag skriva något.  Tala om att stigmatisera en redan stigmatiserad grupp!

Boken är även fylld av pseudopsykologi som tillsammans med den ganska otidsenliga (tycker jag) skildringen av den o så farliga – men attraktiva – kvinnan gör att den kunde bli kandidat till utmärkelsen årets förvillare.

Att hon innan skjutningen blivit uppfattad som sjuk (psykotisk) fast hon inte var det hjälper ändå inte upp helhetsintrycket.

Så det var mina tankar om en bok om en kvinna i ett väldigt utsatt läge.

 

Lämna en kommentar